vikt

6,9 (det måste vara något fel på vågen?!) när jag vaknade, vågar dock inte väga mig igen när jag har kommit hem för jag lär ha gått upp. Urgh.




När jag klev upp ur duschen häromdagen, när jag och MS hade badat, anmärkte Mathilda på hur mycket jag har gått ner i vikt. Hon kommenterade de synliga revbenen, ryggraden som stack ut. Jag skrattade försynt bort det, men hon sade att det inte var roligt. "Det är äckligt." 


När vi skulle gå och lägga oss i förrgår skämtade hon om att jag skulle strippa. Jag tog leendes av mig kläderna, men glädjen försvann när jag såg hennes bistra min - "alltså... jävla benrangel!" utbrast hon, och manade sedan på i samma stil. "Så jävla avtändande." 

(Men tro nu inte att jag tog illa upp -- tvärtom, jag vet vad för sorts kropp hon håller som ideal och jag vet vilken typ som är mitt ideal, och jag  är aspuckad och dum i huvudet men jag blev bara glad över hennes kommentarer. 
Min mamma har, under veckans gång, slängt in liknande kommentarer de gånger hon sett mig utan tröja. Rädslan har skinit klart genom hennes ögon, oron i hennes röst har varit så tydlig. Hon har t.o.m gett längre förmaningstal om att jag  a b s o l u t  i n t e  får gå ner mer i vikt. Hon sade att mina armar ser ut som om de ska gå sönder, att min ryggtavla bara är ben. 
Jag vet hur det måste framstå; Som om jag är ett klassiskt anorexiafall i förnekelse, som om jag lider av extrem undervikt men vägrar att inse det. 
Hmpf. 
Jag vet hur det måste framstå och jag avskyr det. Jag avskyr det för att det är inte så det är. När jag skriver på det här viset, skriver om folk som kommenterat min kropp/viktnedgång, känns det alltid som om jag ljuger på något vis. Jag får det att låta som om jag är så himla superduperliten och smal, men det är jag inte, och jag måste bara få säga att jag är fullt medveten om att jag inte är det. Jag försöker inte att lura mig själv eller någon annan, utan erkänner här och nu att jag är inte smal.)