vikt

1,4 och jag är så jädrans rädd
så jädrans rädd för att göra någonting dumt och flyga upp igen, flera tusen kilo.

(jag tittar på gamla bilder från 2009 och mår illa när jag ser mig själv. hur kunde jag se ut så? hur kunde jag inte märka att någonting var fruktansvärt fel? alltså, det gjorde jag ju förvisso, men jag kan inte minnas det. jag kan inte minnas hur livet såg ut innan det såg ut såhär.)



jag har mycket mer att berätta om, angående vikten (såsom att det inte syns ett dugg och att det är helt sjukt att jag ligger på den här vikten nu efter hur gårdagen såg ut) men jag orkar inte riktigt det än. jag måste lägga upp en bild på dayviews (åh för det är ju så jävla viktigt), måste få ventilera min ilska (på ett ack så tonårstypiskt sätt; online!) innan jag spricker för någon smsade mig och berättade att min lillasyster är lika gammal som jag var när Han började (...) och jag mår så förbannat illa.
 pojkarna, killarna, männen, de som rört vid mig, de hyser jag inget agg emot, de lägger jag ingen skuld på. jag har själv försatt mig i puckade situationer, skickat ut så fel signaler, och även om jag trots allt har sagt skrikit exploderat ut nej fler gånger än man kan tro så kan jag inte döma någon av dem; de är bara människor, trots allt. de har sina brister, det har vi alla, jag om någon borde veta, självkontroll är inte min grej, respekten för andra människor har flera gånger legat på hundra minus.




men, just den här mannen i fråga, Han...
det finns inga ursäkter för sådana som honom.